KNYTBLUS

Har jag haft, någon gång i mina tiders begynnelse, eller i alla fall mitt arbetslivs. Ett snyggt och praktiskt plagg, som ingav respekt och signalerade vad jag sysslade med.

S Denier

Nu snackar vi anno 1937, på den tiden behövdes strumpinformation. Ett inte helt riskfritt yrke. Man skulle helst traska på i ullstrumporna, som man alltid gjort. Framför allt opponerade sig män, som ju inte var målgruppen, mot förändringar. De hade inte haft några problem med ullstrumpor.

Som ny och ambitiös inför min arbetsuppgift möttes jag av skepsis, från vissa mer etablerade arbetskamrater, som ifrågasatte mina arbetsmetoder. En kvinnlig kollegas make, som avslöjats med diverse oegentligheter, satt igång cirkusen.

K IsvallK Isvall

Man tog ställning för eller emot, eller inte alls. Förändra eller inte, bliv vid din läst eller gå. Det gjordes uttalanden, eller hölls tyst och företaget började mest likna en gammal stoppad ullstrumpa. En av de manliga kollegorna skrek som en stucken gris och hade alls inte märkt några oegentligheter. Rykten gick om spel under täcket och krängande av strumpor på eget bevåg.

E Engdahl

Situationen blev ohållbar. Omorganisation var av nöden tvungen och jag fick gå. Men det finns annat i livet, än strumpinformation. Förvisso.

Bärare/Iristerisk

ACCESSOARER

Håller man sig med. I olika prisklasser. Snygga eller mindre snygga, funktionella eller mindre funktionella. Saker som ska ge identitet och kanske status, visa grupptillhörighet eller skilja från mängden. En del är synnerligen tidsbundna och i backspegeln pekar de ut den tidens smaklökar. Andra är klassiker och stannar kvar, eller går bara ur tiden så sakteliga. Tatueringar sitter där de sitter och är inte lika lätta att byta ut som ett örhänge eller en väska. Bilar och andra fordon, hör i viss mån också till skaran av identitetsskapare.

Så var det ju det där med djur, hundar framförallt. Man tänker sig väl i första hand något i stil med Bruiser Woods i Legally Blond. På min näthinna finns för evigt fastetsat, sedan mitten av 70-talet, en fransk otroligt elegant kvinna. Som tagen ur Vogue. Tänk er svart chiffong, lång urringad klänning och en svart hatt, stor som ett kvarnhjul. Denna tjusiga dam defilerade strandpromenaden fram i Donville les Baines, iförd en noga utvald accessoar. En grand danois. Hela uppenbarelsen signalerade makt och rikedom, fullständigt ouppnåeligt. Särskilt för en fattig resenär, iklädd en secondhand-outfit.

Hon skulle ha stannat på strandpromenaden, men det gjorde hon inte. I sanden, på stranden, fanns några hon kände och dit tog hon sig. Glidande. På stranden höll ovan nämnda, mindre ouppnåeliga resenär till, men även lösspringande jyckar av okänt ursprung. Hundar gör vad hundar brukar göra, om de får tillfälle till det. De nosar på varandra, både här och där, mest där. Bara det var att nagga elegansen i kanten, det ska inte nosas. Värre blev det. Den lösspringande, visade sig vara lössläppt och gav inviter den stora accessoaren inte kunde motstå. Han var inte nogräknad med ursprung, bjuds det så är det fägnat. Matte var av en diametralt annan åsikt och slet i sitt anletes svett, för att avvärja alla närmanden. Elegansen fick sig ytterligare törnar och det hela slutade med att damen i fråga, så gott det gick, bar iväg jycken från stranden.

Man kan undra vad efterspelet blev? Ganska troligt är väl att jycken byttes ut mot en mindre modell, som gick att förvara i en Hermèsväska. Resenären kände sig i vilket fall, ett litet steg närmare den ouppnåeliga.

Åskådare/Iristerisk

WATERLOO

Ligger i Belgien och det var där Napoleons öde beseglades. ABBA vann i Brighton. Dags att ta itu med minnets skröpliga vara och gubbgooglandets socialt underskattade funktion. Medresenärens påpekande om att vi nog aldrig kom så långt som till Holland, gör att det behövs gå till botten med vad som egentligen hände för 47 år sedan. Det som hände, hände förvisso, men i backspegeln förlorar man detaljerna och får agera deckare. Kan förbli en i detaljer oklar historia. Steinbeck, råbiff, esperantomannen med sitt man må huske te å stanse opp och Tom Dooley, finns med som statister i bakgrunden. Huruvida det verkligen var Tom Dooley är osäkert, medresenären har i ren självbevarelsedrift, med all säkerhet förträngt denna erbarmerliga sångstund och kan inte varken bekräfta eller förneka, vad som sjöngs eller inte sjöngs av den tondöva.

Nya bulletiner kan väntas om deckarteamet får fram fler fakta, i ett intressant nyöppnat cold case. Tips från allmänheten, från Svenska Konsulatet i Bryssel, eller kanske rent av esperantomannen, mottages tacksamt. Viss skepsis borde dock visas alla uppgifter från sistnämnde, om han nu inte stanset opp för evigt.

Glömmer/Iristerisk

SÅ GICK DET TILL

När farfar var ung, sjöngs det i en slagdänga från anno dazumal. Farmor förväntades väl sedesamt hålla sig i bakgrunden och bete sig som, om inte dam, så i alla fall nästintill. Både i visor och verkliga livet. Men på 60-talet ville vi, numera farföräldrar, förändra världen och det med råge. Läs inte fortsättningen ungar.

I en undangömd vrå en natt för länge, länge sedan, i Staden som aldrig sover, hände det underliga saker. Någon gång i kölvattnet efter det omvälvande 60-talet, i den tidens anda. Det streakades. Ett gäng vilsna existenser, tänkte med detta tilltag, reta stadens medborgare och testa var gränserna gick för förargelseväckande beteende. Platsen och tidpunkten var illa vald, en ynka bil passerade och hann knappast få någon skymt av vad som försiggick. På något sätt tror jag ändå det satt avtryck, man sover inte längre i staden, av rädsla att missa dylika tilltag. Ni skulle bara veta vilka dessa numera stadgade personer, det handlar om.

Tiger/Iristerisk

LUCY JORDAN

At the age of thirty-seven, suktade jag inte efter Parisresan med stort P. Den gjorde jag som 21-åring, innan låten ens var påtänkt. Inte i en sportbil, utan en lillcittra och inte med en varm vind i mitt hår. Biltaket, som ju egentligen ska kunna rullas tillbaka, var fastnitat efter en tidigare fadäs. Vi gjorde en smått livsfarlig Parisentré, i en bil med trilskande tomgång. Det fanns en skruv man kunde reglera tomgången med, men det räckte inte riktigt till. Tre fötter fungerade hjälpligt. Mina två och en av medresenärens.

Denne medresenär utan körkort, som blev inbytt några veckor före avfärd. Väninnan spolades för den charmige snusaren. Föräldrarna fördes bakom ljuset, med försäkringar om att jag känt spolingen ”jäätteläänge”. Hur hade dom det med källkritiken?

Paris var spännande och resan en roadtrip av sällan skådat slag. Våra nästan sista slantar, investerade vi i ostar, som vi dreglat över utanför skyltfönstren. Sedan hemåt via Belgien, där blev det stopp, bilen lade av. Man ska kolla olja, lärde jag mig då och där. Hemresan fick vi bekostad av svenska konsulatet och bilens hemtransport gick på försäkring. Osten låg kvar i bilen och var oätlig, när den till slut dök upp i fäderneslandet.

Ett tag efter hemkomsten, aviserade storken leverans inom en inte alltför avlägsen framtid. Färdkamraterna tog sitt ansvar och kopplade tag om livet. Inget suburbanaktigt, inget villa, Volvo, vovve, utan på vårt sätt. Vi harvade på med våra liv och kom till vägs ände, efter en himla massa år. Fast vi inte längre delar postlåda är han, om än på avstånd, fortfarande ändå en medresenär i mitt liv.

Resenär/Iristerisk

BLUFFSTOPP

Spelade vi i lönndom på långfredagar. En älskad morbror förledde oss ungar, till detta syndiga tidsfördriv. Vi kom ständigt till korta, han var mästerbluffaren och omöjlig att genomskåda. En trappa ner satt morfar med sin bibel och hot om bockfoten för de kortspelande. Långfredagar skulle man inte roa sig på och därmed basta.

Morfar var dessutom TV-motståndare, när mästerbluffaren införskaffade denna nymodighet. Ett motstånd för galleriet, han smygtittade. Sittande i köket, tittade han på spegelbilden i köksfönstret. Av någon anledning kunde han inte motstå ishockey, kanske gillade han de tuffa tagen. När det var ishockey på TV, förflyttade han sig till dörröppningen, satt sig strax utanför och tittade direkt på TVn. Lite stick i stäv mot syndastraff och bibelläsning.

Spelare/Iristerisk

FÖRLÄST

Kunde man vara, i min avlägsna ungdom. Uppmaningar i stil med sitt inte där och häng över dina böcker, kom och sitt hos oss och titta på TV i stället, hörde till min uppväxt. Knappast något problem dagens föräldrar tampas med, om det nu var ett problem. 

I min miljö, där utbildning och läsande inte ansågs behövligt, skulle man arbeta med någon form av produktion och sälla sig till skaran. Vara en kugge i hjulet och inte få konstiga idéer i skallen. Där ansågs det som ett problem. Människor kunde bli förlästa, bli inåtvända eller få för mycket kunskaper och bli förmer. Läsandet möttes, mer eller mindre, med förakt och motarbetades. En form av overksamhet, som kunde avbrytas, utan hänsyn till den som läser.

Farligt det där, det manar till uppror, förbjuden frukt ska plockas. Bibblan blir en plats man åtrår, en hägring i öknen. Fri från arbetets ok, har jag börjat lustläsa mitt på blankan dan, utan minsta skamkänsla.

Läslysten/Iristerisk