TRÖSTLÖST

Är det här mörkret, så helt och fullt. Finns inga ljus i världen som råder bot på eländet. Kör huvudet i väggen, låter bli att sponsra stearinljustillverkarna. Räknar dagar och timmar tills det vänder i stället. Går ner mig i humöret och låter tristessen få sitt. Sover längre än jag vill, surar för att halva dagen gått, innan frukost intagits. Påbörjar halvdana idiotgrejer, som aldrig ens borde blivit påtänkta. Skyr folk, vill inte se en människa, än mindre umgås.

Tanken fanns att sparka ut min lata lekamen, i Guds novemberledsna natur. Eftersom min lekamen är lat, stannade det vid en tanke och jag hamnade i eftertankens kranka blekhet. Nu är det december och jag har fortfarande inte gödslat min tillvaro med utevistelser. Gödslat med orsaker att skolka och stanna inne, har jag. Den ena ursäkten dummare än den andra, där flödar fantasin och morgondagen får ta ansvar för min bot och bättring. Det gör den inte, den föser tillbaka allt ogjort, till den som ska göra det. Ingen hjälp därifrån inte. Snön faller och vi med den. Gjorde den för bra länge sedan, med Ulf Lundell. Har den gjort här idag också. Kan den väl få, den kommer knappast att ligga kvar, så jag åtgärdar inget. Inte förrän det är absolut av nöden tvunget.

Trist/Iristerisk

Annonser

FÖRPACKNING

Fredag eftermiddag, i en större engelsk stad. Höstkylan gör sig påmind och jag suktar efter rejäla, om inte laxrosa, så ändå dambenkläder. Denna min längtan verkar jag vara ganska ensam om, på denna plats. I flockar likt vissa fåglar, samlas damerna kring stationen, för att gemensamt vimla ut i nattlivet och roa sig av bara den. Uppklädda, efter bästa förmåga och då snackar vi cellofan. Inga papperspåsar här inte. 

Killarna i Leeds heter James hela högen, James Bond och den stående kommentaren till brudarna är, That’s quite a nice little nothing you’re almost wearing. Varenda en kör loppet, med minimal skylning och maximalt trådsmala, skyhöga klackar. Trinny Susannah är överflödiga här, de får dra till norden för att frälsa inkapslade nordbor, to show their puppies. I Leeds nynnar man Vad tar ni för valpen där i fönstret och ser  man vad man får. Det enda som döljs, under enorma lager smink, är anletet. 

Sympatiskt är det förvisso att det inte finns, som det verkar, invändningar mot vem som får klä sig sexigt och utmanande, eller inte. Inget från barndomen inpräntat, som du är klädd blir du hädd. Sedan kan man ju alltid fundera över, vem som egentligen styr ens klädval, hur och varför. Skönt att ha klarat av sitt fortplanteri och kunna unna sig varmt akterstycke, vid behov.

Det är eftermiddagsshowen jag bevittnar, före drinkarna. Innan ytan börjar krackelera, innan spriten löser upp knutarna och det mesta hamnar snett. Hur ser benbrottsstatistiken ut en helg i Leeds och hur många våldtäkter begås? Nej, inte ett ord har jag sagt om att utmanande klädda kvinnor, får skylla sig själva.

Fågelskådare/Iristerisk

NYA TIDER

Svårt att hänga med är det. Förr, typ 1800 frost, fanns g och og i kyrkböckerna. Finns det ens kyrkböcker längre? g var gift, og var ogift, följaktligen. Två saker att hålla ordning på, det klarar jag. Om man fick barn utanför äktenskapet, begick man hor. Hade man ett utomäktenskapligt förhållande och blev påkommen, kunde man dömas för enkelt eller dubbelt hor. Enkelt var om en av parterna var gift, dubbelt om båda var det. Ytterligare tre saker att ha i minne, tror jag klarar det med.

Någon gång runt 1970-talet börjar det hända saker. Sambogrejen hakade jag på, med min tid som jag var. Särbo träder in på banan lite senare. Skilsmässor härjar som massrörelse, singel ersätter ogift och man separerar. Ungefär som man gjorde med grädde från skummjölk med separator. Separerad är man tiden tills ens skilsmässa eller samboförhållande är avslutat och vinner laga kraft, sedan är man singel igen. Fortfarande hänger jag, någotsånär, med i svängarna.

Sedan tappar jag kollen liksom. Alla regnbågsvarianter och könstillhörigheter, blir för mycket att hålla ordning på och polyamorösa och skabrösa och hen och hansesas farmor. Huvudsaken är att jag har koll på min egen tillhörighet och inte står i vägen för någon annans. Lite problem, minst sagt, har den som utger sig för att vara singel, men egentligen är gift och så avser att förbli. Fast han är separerad sedan fyra år tillbaka och dejtar runt, utan avsikt att gifta sig eller vara sambo med någon. Hur fyller man i civilstånd i sina blanketter, eller på en dejtingsajt, med den bakgrunden?

Singel/Iristerisk

LÖGNER

Alternativa sanningar och sanning med modifikation, nya förskönande omskrivningar för att flyga under lögnradarn. Får man ljuga? Tycker jag. Faktiskt! Människor med skyddad identitet, måste ljuga. Och Tell me lies Tell me sweet little lies, är till och med att rekommendera. Säg det någon behöver höra ibland, för att göra en ledsen dag lite gladare, lite allmänt bättre och ge energi åt den behövande. Le mot någon, när du helst vill räcka ut tungan och säga bläh! Ljug lite eller undanhåll sanningen, när halvbekanta eller halvintresserade är förvetna och ställer frågor som tenderar att tassa in och peta på din integritet. Du själv drar upp gränserna för vad du vill meddela omgivningen, så länge du inte skadar eller på annat sätt, undanhåller viktig information, för någon person eller någon myndighet.

Ljug däremot inte, när det är viktigt för någon att få veta hur det förhåller sig med saker och ting. Sväva inte på målet, glid inte undan och börja prata om något annat, om någon ställer direkta frågor. Inte ens vita lögner får passera då. Undanhåll inte den sanning, någon ber dig om. Den som gör så mot mig, oavsett orsak och hur man beskriver sin handling, får en lögnstämpel på sig och får inte plats i min himmel. 

Stämplare/Iristerisk

BOKEN

Kanske hade den stått där lika länge, som det gamla överstebostället från 1752, lite längre bort och sett byn växa fram hus för hus. Mäktig och vacker stod den vid sitt hus och gjorde ingen något förnär. Med sin skira grönska på våren, täta skuggande lövverk på sommaren, de fällda bokollonen på hösten och sina kala grenar på vintern. Förmodligen ett hem för en och annan fågel. Ett friskt och alldeles enastående vacker träd, som vårdats ömt av de som bott i huset under flera generationer.

Så går det som det går, folk dör, hus säljs och får nya ägare. Gamla hus blir som nya, från källare till skorsten, utifrån och in till oigenkännlighet. Lite strömlinjeformat utifrån årets tema. Trädgårdar går samma väg. Varför köper man just det huset, med den karaktären och den redan uppvuxna väl planerade trädgården, om man har ett behov av att stöpa om den till något helt annat. Allt på en gång, utan att ge sig tid att känna av och lyssna in. Nu är tidens lösen. Trädäck runt husen, robotgräsklippare till den återstående, ofta minimala gräsplätten och kanske några kragpallar med lite halvdan växtlighet i. Finns det barn, så finns det studsmatta, lika säkert som amen i kyrkan. En vid varje hus. 

Anade vad som var på gång, när jag såg två krukor med olivträd utanför huset. Knappast härdiga i vår växtzon. Några veckor senare är vägen avstängd och trädfällarna jobbar för fullt. Sörjer inombords, vill vara trädkramare. Undrar varför dessa människor som fäller träd, inte också har som uppgift att avråda fällning av bevarandevärda träd. Varför görs det inte inventeringar och minnesmärkningar av träd? 

Allt som finns kvar av boken är en omfångsrik stubbe. På den tronar en zinktunna med blomster i, förmodligen inte som äreminne över trädet, utan för att det anses chict. Parasoll modell större har inhandlats och markiser monterats upp. För att sköta den avpolleterade bokens uppgift att skugga.

Bedrövad/Iristerisk

INTE COMME-IL-FAUT

Man kan visa sig klädd nästan hur som helst, när man rör sig bland folk. Begränsar till det som möter ögat när jag handlar min mat. Där syns allehanda jobbkläder, träningskläder, ridkläder, mysbrallor, och i princip vad som helst. För ett antal år sedan syntes nakna magar i en aldrig sinande mängd och som grädde på moset, från baksidan, stringtrosor och knappt dold ändalykt. Fortfarande ses gällivarehäng, som aldrig verkar gå ur tiden. Vad man däremot aldrig ser, är personer iklädda förkläden. 

Förklaringar i stil med, hygieniska skäl, alltså att det handlar om medvetenhet om smittorisk i köksregionerna, köper jag inte. Tror att många utsvultna joggingnissar och andra, går raka vägen till spisen, för att svänga ihop något och utspisa sig själva med efter träningspasset, eller arbetsdagen. Utan minsta tanke, på vad de får med sig i matlagningen, via sina kläder. Om de nu får det.

Nähä ni, här lurar något annat i vassen. Iklädd förkläde visar man upp en sorts underlägsenhet, en pigmarkör, eller att man sitter fast i en kvinnofälla. Man tillhör något förflutet, som ska med alla medel bekämpas. Eller är det kanske helt enkelt så att det bara är Ernst och diverse TV-kockar som använder detta plagg numera, vi andra lagar mat som vi står och går.

Påklädd/Iristerisk

ÅHLÉNS PARFYMERI

Med övriga i branschen, står svarslösa om man frågar efter dofter som dy, rutten tång, eller en vällagrad getost. Liljekonvalj, syren, möjligen tall och mossa, kan de säkert bistå med. I någon mix, med mer eller mindre lyckat resultat, för doftminnet.

Morfars källare, apelsin och våta yllevantar, vildhallonbuskar. Medresenärens och sönernas nystrukna skjortor. Varför mina aldrig bidrog med samma doftkänsla, blir jag inte riktigt klok på. Nejlikbroskskivling i höstmörker, kungsliljans kanelbulledoft, som ger julkänsla i högsommarvärmen. Så där kan jag gå på, om inte evinnerligen, så näst intill.

Likt en stövare som fått viltvittring, börjar min nos sniffa när de första regndropparna faller idag. Efter några rejält varma soldagar, vet jag att den borde finnas där. Doften av regnvåt asfalt. Det tar en liten stund, men sedan känner jag den, eller nästan bara anar den. Blixtsnabb replik i skallen, Hotter than Georgia asphalt, alltid kommer den, som ett brev på posten. Ur Wild at Heart och det är Laura Dern, som säger det i filmen.

Doftare/Iristerisk

REGN

Kommen 25-30 steg på den tänkta promenaden, börjar det småregna. Borde vända och byta till regnkläder. Gör jag inte, för jobbigt. Regnet ökar, gör jag med. Minst tre möjligheter har jag att förkorta promenaden, men icke. Tjurskallig minst sagt, bra i vissa situationer, men ren dumhet i andra. 

Efter en gången mil, kliver en dyblöt, frusen undertecknad, in i stugvärmen igen. Tänker på hur Sandemose beskriver, som jag felaktigt fått för mig, bakvänd rationalitet. Han var betydligt mer krass och satt fingret mitt på, mycket mer än så. Visade det sig, när jag äntligen fick letat upp den text, jag ville åt. Inte som jag först trodde i En flykting korsar sitt spår, utan i Resan till Kjörkelvik. 

Han skriver latJag är lat på ett sätt som inte är rationellt. Flera exempel får vi på denna hans lättja och nog känner jag igen mig i hans, Det händer nästan dagligen att jag går runt hela uthuset för att jag inte gitter öppna en grind. Är vi ensamma om detta, Sandemose och jag, eller är det en vanlig åkomma? Sandemose skärskådar sin lättja och kommer fram till att det är en motvilja att använda sina händer, som är boven i dramat och att det är typiskt för den late. Han beskriver också ett lättjans glansnummer, men det utelämnar jag. Låna boken, den är en skatt!

Sandemose är även pappa till Jantelagen.

Rationell/Iristerisk

MOTSTÅNDETS ESTETIK

Inte den enligt Peter Weiss. Som beskriver ett tänkande och handlande, helt och hållet inriktat på motstånd mot det fascistiska förtrycket. Tanken att konsten kan och bör ha en funktion, i den politiska kampen. 

Tar ner det hela till en betydligt lägre nivå. Till enkla funderingar kring mig och mitt och glömmer bort estetiken. Ge mig motvind, ge mig mothugg, ge mig motstånd, ge mig allt som börjar på mot. Det kan jag ta. Viker mig framåt, kämpar mot blåsten och biter ihop. Går jag på en nit, reser jag mig upp och ser nya möjligheter, i något annat. Gott så, det fungerar för mig. 

Däremot blir jag totalt ställd, av beröm och komplimanger. Förbryllad vet jag inte hur jag ska bemöta dylikt. Jag är inte rustad. Tycker tack är ett klent sätt att säga tack på. Bumerangkomplimanger och emojis, än klenare. Finns det träningsläger för dessa mina brister? Borde kanske satsa på att förekomma, för att hamna i någon sorts jämnvikt.

Ställd/Iristerisk

KAMPEN

Mot åldrandet. Vet jag inte riktigt, om jag ska haka på. Tycker det är ganska lockande att dra sig tillbaka, med ålderns rätt och ett liv av fullt ös. Sitta där och se hur andra kämpar och står i, för att uppfylla krav och förväntningar. Få skjuta upp saker till morgondagen, utan att det gör så mycket. Frukostera i godan ro, så många gånger jag vill, nästan. 

Sälla mig till tantskaran, helst den där som skildras i engelska tv-serier, där de försöker gifta bort unga släktingar och sitter vid sidan om och ser ungdomarna dansa. Vuxna damer, väl medvetna om sin ålders rätt. 

Vill få använda systerskor, av bekvämlighetsskäl. Fast det förstås, jag tycker dom är snygga dessutom. Svåra att få tag i dessvärre. Slippa hänga på de senaste trenderna, som inte stannar den tid som krävs i min acceptans-karantän. 70 det nya 50, är givetvis fantastiskt när det gäller hälsoaspekten, resten är tveksamt. För egen del har jag haft mitt 50, nu ser jag fram mot mitt 70 och vad det har att erbjuda. På samma sätt som jag är nyfiken på varje ny dag. Inte vill jag upprepa gårdagen hela livet ut, eller envist hänga fast vid någon jag var. Vill möta mitt åldrande och se vad det innebär för utmaningar. 

Fast såklart, försoffning ska jag motarbeta och nyfiken vill jag inte dö. Upp till kamp!

Kämpe/Iristerisk