TRÖSTLÖST

Är det här mörkret, så helt och fullt. Finns inga ljus i världen som råder bot på eländet. Kör huvudet i väggen, låter bli att sponsra stearinljustillverkarna. Räknar dagar och timmar tills det vänder i stället. Går ner mig i humöret och låter tristessen få sitt. Sover längre än jag vill, surar för att halva dagen gått, innan frukost intagits. Påbörjar halvdana idiotgrejer, som aldrig ens borde blivit påtänkta. Skyr folk, vill inte se en människa, än mindre umgås.

Tanken fanns att sparka ut min lata lekamen, i Guds novemberledsna natur. Eftersom min lekamen är lat, stannade det vid en tanke och jag hamnade i eftertankens kranka blekhet. Nu är det december och jag har fortfarande inte gödslat min tillvaro med utevistelser. Gödslat med orsaker att skolka och stanna inne, har jag. Den ena ursäkten dummare än den andra, där flödar fantasin och morgondagen får ta ansvar för min bot och bättring. Det gör den inte, den föser tillbaka allt ogjort, till den som ska göra det. Ingen hjälp därifrån inte. Snön faller och vi med den. Gjorde den för bra länge sedan, med Ulf Lundell. Har den gjort här idag också. Kan den väl få, den kommer knappast att ligga kvar, så jag åtgärdar inget. Inte förrän det är absolut av nöden tvunget.

Trist/Iristerisk

E e

Eee, hör man ibland som utfyllnad i en tankelucka, ett pausljud i väntan på svar. Ofta lite manligt eehh, inte alltför avlägset ööhhh. Har kört fast i #meetoo-tankar, kommer ingen vart. Cykelpump liksom. Tänker fördömligt, om trakasserier, av vad art de vara månde.

Fördömligt??! Ja, ordet finns. Petar man in ett e och skriver föredömligt, hamnar man i betydelse, på lika diametralt avstånd som mellan ja och nej. Två adjektiv på kollisionskurs. Det ena: kan och bör fördömas; är förkastligt. Det andra: utgör ett föredöme; är exemplariskt och mönstergillt.

Här står vi nu som det verkar och förhoppningsvis, i en brytningstid. Där vi äntligen inser och förstår vad ett litet e betyder. Inser skillnaden på ja och nej, och fullt ut respekterar den som säger nej. Även om det är vagt och knappt hörs. En förändringens tid, som innebär svidande skinn och skampåle, för ett antal människor som inte tänker efter före och har dålig insikt i, hur andra kan tänkas känna.

Vi befinner oss mitt i en revolution, med allt vad den innebär av uppbrott, förändring och förnyelse, som det verkar. Revolutioner är gammal skåpmat, även om den här känns ny och av nöden. Kampanj eller upprop, skulle väl den mer sansade säga. Erik Johan Stagnelius, diktar. I dikten Vän! I förödelsens stund två sista versrader, skriver han:

Därföre gläds, o vän och sjung i bedrövelsens mörker:                                                        Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Stöttare/Iristerisk

ORGANISERA

Sortera, lägga i lådor och placera in i hyllor. Gruppera och artbestämma, dela in efter funktion, färg, hur ofta något används, om det är helt eller trasigt. Lägga nålar i strumplådan eller ställa råttgift i skafferiet, avrådes å det bestämdaste. Så där håller man på, för att göra livet enkelt för sig och ha koll på sina saker. 

Koll på livet i övrigt vill man också ha, så gott det går. Det finns ju så mycket att ta in och ta ställning till. Politik, ekonomi och människor till exempel. För att få lite ordning på folk och fä, delar man in och bedömer, utifrån allt möjligt. Egenskaper, utseende och åsikter och allt annat tänkbart. Väljer i mångfalden, för det är svårt att förhålla sig på samma sätt till alla människor. Alla kan väl inte älska alla här i världen (Hasse&Tage). Nej, hur skulle det sluta? 

Ett sätt att förenkla för sig, är att ge folk egenskaper, utifrån platsen de kommer. Väschöten är närig, smålänningen driftig, göteborgarna har humor och säkert finns det egenskaper för varenda landskap, stad och byhåla, i detta avlånga land. För varje land finns säkert en egenskap, som sammanfattar det landets befolkning och nu har vi verkligen gjort det enkelt för oss. Gränsen till fördomar är hårfin, om man inte tar sig själv i upptuktelse och synar sitt sorterande i sömmarna.

Jag läste ut en bok för några dagar sedan. Det händer emellanåt. En smårolig historia av Jerome K. Jerome, en fortsättning på Tre män i en båt, nu var det Tre män på velociped och de tre männen befann sig i Tyskland. Här sorteras friskt. Tyskt och engelskt jämförs och man ler igenkännande, i 245 sidor, sedan sätter man leendet i vrångstrupen. När sjutton är den här boken skriven? Den känns tidlös i sin humor och sitt språk och skulle platsa in, nästan var som helst idag. Men 15 sidor från slutet, måste jag kolla årtal för första utgåvan. 1900!! Leendet som kom av sig, ersattes av ett antal frågetecken som for runt i luften, i väntan på landningstillstånd. 

Så vad skriver han då? Jo, Att hos dagens fridsamme och foglige tysk, vars enda strävan tycks vara att betala sina skatter och lyda dem som det behagat försynen att sätta över honom… Fördom eller? Han fortsätter, I Tyskland i dag hör man en hel del om socialism, men det är en socialism som bara skulle bli despotism under annat namn. Individualism lockar inte den tyske röstaren. Han är villig, ja angelägen att kontrolleras och dirigeras i allt. Han ifrågasätter inte överheten, möjligen dess form. Det där har vi ju facit på. Ska man då odla sina fördomar, för att undvika kaos, krig och elände. Den tanken får inte landningstillstånd hos mig, de andra tankarna vill ha företräde. Att luta sig mot fördomar i sitt sorterande, rimmar inte med min mänsklighet, som stavas med, inte mot.

Frågande/Iristerisk

DAGARNA

Vad håller dom på med, dom slutar ju innan dom hunnit börja. Försvinner ut i nattmörkret, som en överspeedad Speedy Gonzales, innan man hunnit ta av hatten och hälsa. Veckorna kör förbi dagarna så det ryker om det och snart är det jul igen. Juli vart tog du vägen?

Vart tog ledan vägen? Den roliga tristessen, då man hinner tänka alla onyttiga tankar, fantisera och ha sig, som botemedel mot stressrelaterade sjukdomar. Mer lathet åt folket och färre måsten. Nu! Inte bara vecka 28-31 och ytterligare en femte. Utan strunta i måsten och skjut upp till morgondagen, lite när som helst. Prestera mindre på alla plan, när det inte är av nöden tvunget.

Stanna upp, inta ryggläge och glo på molnen. Visserligen inget man kan skryta med, inför vem man nu vill skryta inför. Inget att sätta på sitt CV, eller göra karriär med. Men som sagt dagarna kör sitt race, oavsett vad man gör och disken står kvar i morgon också. 

Dagledig/Iristerisk

RÅKOR

Hittar man i den engelska litteraturen i parti och minut, som stämningsförhöjare. Ödesmättade flockar mot en stormig sky, i skymning oftast, eller nattetid. Har dom inga korpar i det landet och var håller råkorna hus i den svenska litteraturen? Kan inte påminna mig några ständigt återkommande flockar, förebådande varken det ena eller det andra, i vår inhemska litteratur. Korpar finns däremot en hel del, olycksbådande kraxande om elände som ska drabba.

Som jag förstår det, finns råkor mestadels på plats i Skåne. Man får förmoda att den skånska myllan, håller med föda som lockar. Som föda lockar råkan i sig människor, tydligen en läckerhet. Har mig veterligen aldrig skådat denna fågel. Däremot haver en och annan korp, infunnit sig i mitt synfält. 

Detta fenomen, om man nu kan sortera in det som sådant? Gör jag. Utifrån löfte om fenomen i min vardag, blir jag mindre nogräknad med gränserna, för vad som kan räknas in i den ringa skaran. Funderingarna svämmar över, så lite för balansen och rättvisans skull, får det bli fenomen av en fjäder.

Tydligen har Sten Hidal, haft sina funderingar kring Fåglar i svensk poesi. Något min avisa upplyste mig om häromdagen, den ger dock ingen upplysning om förekomst av råkor i poesin. Sten Hidal har noterat att fåglar nästan uteslutande förekommer hos manliga poeter och att kråkan är favoritfågeln. Möjlig orsak tänker han sig, är kråkans vardaglighet och den poetiska utmaning det innebär. Det där tål att tänka på, kommer säkert mer om flygfän senare.

Svävare/Iristerisk

LUTHER

Hade jag tänkt ha mina resonemang med här. Han har ju häckat där på min axel genom livet och haft sina påträngande åsikter om, vad jag ska göra och inte göra. Tänkte läxa upp honom, säga åt honom saker som Kissa och gå och lägg dig, jaja tjöta, ”Hey! You! Get off of mu cloud!”, när han kom där med sin pekpinne. Men vi har på något sätt kommit närmre varandra, Luther och jag. Vi har försonats.

Om man nu ska ha en teori, kring hur detta gått till, så har jag det. Jag har teorier om det mesta, men redovisar bara den, som platsar hos Luther och mig. Hos oss platsar följande enkla, hemmabygge på teorifronten. Jobbar man häcken av sig, blir det synnerligen betungande med ytterligare krav. Numera är häcken fast förankrad, då kan man behöva en och annan påminnelse för att lyfta densamma och få saker och ting gjorda. Luther får i stället en instämmande kommentar och ett tack, för att han håller igång mig.

För att komplicera och det vill man ju, kollade jag upp denne Luther. Omvärdering pågår, kring det där med axeln. Får fördjupa mig lite i den mannens liv. Kan komma mer Luther framöver.

Omtänksam/Iristerisk

FRISTAD

Finns här. Hit drar jag mig undan när verklighetstankarna tynger ner och tar överhanden. För andra tankebyggen, som bryter negativa tankebanor och ger ny energi. När livet går i stå och regnet står som spön i backen, behövs det. Eller i ärlighetens namn, ren och skär verklighetsflykt.

Uteliv är understundom överskattat, man måste odla sitt inre också. Låta tankar gro och växa. Fantisera, minnas och leva ett annat, nog så viktigt, inre liv. 

Fristad och Frufällan, orter utanför Borås. Där befinner jag mig inte.

Smitare/Iristerisk

FREKVENS/FREKVENT

Tanken idag var att plocka fram något ur utkastskafferiet, för att bearbeta till en läsbar text. Fragment som ligger på lagring, för en vända till. Tankestenar som ska lyftas och beskådas från nya vinklar. Något gömt, glömt eller annat.

Men det ville sig inte riktigt. Fick inte in rätt frekvens på min mottagare och hamnade i tankar om frekvent. Så värst högfrekvent textleverantör, tror jag inte jag blir. Mest för att jag gillar att tillbringa tid med mina texter och låta dem ta andra vägar, än de ursprungliga. Lite egentid med texten, innan den släpps lös för allmän beskådan och man känner att den står för sig själv. Lite som: lär dig krypa, lär dig gå, lär dig älska IFK.

Avsändare/Iristerisk