TRÖSTLÖST

Är det här mörkret, så helt och fullt. Finns inga ljus i världen som råder bot på eländet. Kör huvudet i väggen, låter bli att sponsra stearinljustillverkarna. Räknar dagar och timmar tills det vänder i stället. Går ner mig i humöret och låter tristessen få sitt. Sover längre än jag vill, surar för att halva dagen gått, innan frukost intagits. Påbörjar halvdana idiotgrejer, som aldrig ens borde blivit påtänkta. Skyr folk, vill inte se en människa, än mindre umgås.

Tanken fanns att sparka ut min lata lekamen, i Guds novemberledsna natur. Eftersom min lekamen är lat, stannade det vid en tanke och jag hamnade i eftertankens kranka blekhet. Nu är det december och jag har fortfarande inte gödslat min tillvaro med utevistelser. Gödslat med orsaker att skolka och stanna inne, har jag. Den ena ursäkten dummare än den andra, där flödar fantasin och morgondagen får ta ansvar för min bot och bättring. Det gör den inte, den föser tillbaka allt ogjort, till den som ska göra det. Ingen hjälp därifrån inte. Snön faller och vi med den. Gjorde den för bra länge sedan, med Ulf Lundell. Har den gjort här idag också. Kan den väl få, den kommer knappast att ligga kvar, så jag åtgärdar inget. Inte förrän det är absolut av nöden tvunget.

Trist/Iristerisk

E e

Eee, hör man ibland som utfyllnad i en tankelucka, ett pausljud i väntan på svar. Ofta lite manligt eehh, inte alltför avlägset ööhhh. Har kört fast i #meetoo-tankar, kommer ingen vart. Cykelpump liksom. Tänker fördömligt, om trakasserier, av vad art de vara månde.

Fördömligt??! Ja, ordet finns. Petar man in ett e och skriver föredömligt, hamnar man i betydelse, på lika diametralt avstånd som mellan ja och nej. Två adjektiv på kollisionskurs. Det ena: kan och bör fördömas; är förkastligt. Det andra: utgör ett föredöme; är exemplariskt och mönstergillt.

Här står vi nu som det verkar och förhoppningsvis, i en brytningstid. Där vi äntligen inser och förstår vad ett litet e betyder. Inser skillnaden på ja och nej, och fullt ut respekterar den som säger nej. Även om det är vagt och knappt hörs. En förändringens tid, som innebär svidande skinn och skampåle, för ett antal människor som inte tänker efter före och har dålig insikt i, hur andra kan tänkas känna.

Vi befinner oss mitt i en revolution, med allt vad den innebär av uppbrott, förändring och förnyelse, som det verkar. Revolutioner är gammal skåpmat, även om den här känns ny och av nöden. Kampanj eller upprop, skulle väl den mer sansade säga. Erik Johan Stagnelius, diktar. I dikten Vän! I förödelsens stund två sista versrader, skriver han:

Därföre gläds, o vän och sjung i bedrövelsens mörker:                                                        Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Stöttare/Iristerisk

FÖRPACKNING

Fredag eftermiddag, i en större engelsk stad. Höstkylan gör sig påmind och jag suktar efter rejäla, om inte laxrosa, så ändå dambenkläder. Denna min längtan verkar jag vara ganska ensam om, på denna plats. I flockar likt vissa fåglar, samlas damerna kring stationen, för att gemensamt vimla ut i nattlivet och roa sig av bara den. Uppklädda, efter bästa förmåga och då snackar vi cellofan. Inga papperspåsar här inte. 

Killarna i Leeds heter James hela högen, James Bond och den stående kommentaren till brudarna är, That’s quite a nice little nothing you’re almost wearing. Varenda en kör loppet, med minimal skylning och maximalt trådsmala, skyhöga klackar. Trinny Susannah är överflödiga här, de får dra till norden för att frälsa inkapslade nordbor, to show their puppies. I Leeds nynnar man Vad tar ni för valpen där i fönstret och ser  man vad man får. Det enda som döljs, under enorma lager smink, är anletet. 

Sympatiskt är det förvisso att det inte finns, som det verkar, invändningar mot vem som får klä sig sexigt och utmanande, eller inte. Inget från barndomen inpräntat, som du är klädd blir du hädd. Sedan kan man ju alltid fundera över, vem som egentligen styr ens klädval, hur och varför. Skönt att ha klarat av sitt fortplanteri och kunna unna sig varmt akterstycke, vid behov.

Det är eftermiddagsshowen jag bevittnar, före drinkarna. Innan ytan börjar krackelera, innan spriten löser upp knutarna och det mesta hamnar snett. Hur ser benbrottsstatistiken ut en helg i Leeds och hur många våldtäkter begås? Nej, inte ett ord har jag sagt om att utmanande klädda kvinnor, får skylla sig själva.

Fågelskådare/Iristerisk

ORGANISERA

Sortera, lägga i lådor och placera in i hyllor. Gruppera och artbestämma, dela in efter funktion, färg, hur ofta något används, om det är helt eller trasigt. Lägga nålar i strumplådan eller ställa råttgift i skafferiet, avrådes å det bestämdaste. Så där håller man på, för att göra livet enkelt för sig och ha koll på sina saker. 

Koll på livet i övrigt vill man också ha, så gott det går. Det finns ju så mycket att ta in och ta ställning till. Politik, ekonomi och människor till exempel. För att få lite ordning på folk och fä, delar man in och bedömer, utifrån allt möjligt. Egenskaper, utseende och åsikter och allt annat tänkbart. Väljer i mångfalden, för det är svårt att förhålla sig på samma sätt till alla människor. Alla kan väl inte älska alla här i världen (Hasse&Tage). Nej, hur skulle det sluta? 

Ett sätt att förenkla för sig, är att ge folk egenskaper, utifrån platsen de kommer. Väschöten är närig, smålänningen driftig, göteborgarna har humor och säkert finns det egenskaper för varenda landskap, stad och byhåla, i detta avlånga land. För varje land finns säkert en egenskap, som sammanfattar det landets befolkning och nu har vi verkligen gjort det enkelt för oss. Gränsen till fördomar är hårfin, om man inte tar sig själv i upptuktelse och synar sitt sorterande i sömmarna.

Jag läste ut en bok för några dagar sedan. Det händer emellanåt. En smårolig historia av Jerome K. Jerome, en fortsättning på Tre män i en båt, nu var det Tre män på velociped och de tre männen befann sig i Tyskland. Här sorteras friskt. Tyskt och engelskt jämförs och man ler igenkännande, i 245 sidor, sedan sätter man leendet i vrångstrupen. När sjutton är den här boken skriven? Den känns tidlös i sin humor och sitt språk och skulle platsa in, nästan var som helst idag. Men 15 sidor från slutet, måste jag kolla årtal för första utgåvan. 1900!! Leendet som kom av sig, ersattes av ett antal frågetecken som for runt i luften, i väntan på landningstillstånd. 

Så vad skriver han då? Jo, Att hos dagens fridsamme och foglige tysk, vars enda strävan tycks vara att betala sina skatter och lyda dem som det behagat försynen att sätta över honom… Fördom eller? Han fortsätter, I Tyskland i dag hör man en hel del om socialism, men det är en socialism som bara skulle bli despotism under annat namn. Individualism lockar inte den tyske röstaren. Han är villig, ja angelägen att kontrolleras och dirigeras i allt. Han ifrågasätter inte överheten, möjligen dess form. Det där har vi ju facit på. Ska man då odla sina fördomar, för att undvika kaos, krig och elände. Den tanken får inte landningstillstånd hos mig, de andra tankarna vill ha företräde. Att luta sig mot fördomar i sitt sorterande, rimmar inte med min mänsklighet, som stavas med, inte mot.

Frågande/Iristerisk

NYA TIDER

Svårt att hänga med är det. Förr, typ 1800 frost, fanns g och og i kyrkböckerna. Finns det ens kyrkböcker längre? g var gift, og var ogift, följaktligen. Två saker att hålla ordning på, det klarar jag. Om man fick barn utanför äktenskapet, begick man hor. Hade man ett utomäktenskapligt förhållande och blev påkommen, kunde man dömas för enkelt eller dubbelt hor. Enkelt var om en av parterna var gift, dubbelt om båda var det. Ytterligare tre saker att ha i minne, tror jag klarar det med.

Någon gång runt 1970-talet börjar det hända saker. Sambogrejen hakade jag på, med min tid som jag var. Särbo träder in på banan lite senare. Skilsmässor härjar som massrörelse, singel ersätter ogift och man separerar. Ungefär som man gjorde med grädde från skummjölk med separator. Separerad är man tiden tills ens skilsmässa eller samboförhållande är avslutat och vinner laga kraft, sedan är man singel igen. Fortfarande hänger jag, någotsånär, med i svängarna.

Sedan tappar jag kollen liksom. Alla regnbågsvarianter och könstillhörigheter, blir för mycket att hålla ordning på och polyamorösa och skabrösa och hen och hansesas farmor. Huvudsaken är att jag har koll på min egen tillhörighet och inte står i vägen för någon annans. Lite problem, minst sagt, har den som utger sig för att vara singel, men egentligen är gift och så avser att förbli. Fast han är separerad sedan fyra år tillbaka och dejtar runt, utan avsikt att gifta sig eller vara sambo med någon. Hur fyller man i civilstånd i sina blanketter, eller på en dejtingsajt, med den bakgrunden?

Singel/Iristerisk

LÖGNER

Alternativa sanningar och sanning med modifikation, nya förskönande omskrivningar för att flyga under lögnradarn. Får man ljuga? Tycker jag. Faktiskt! Människor med skyddad identitet, måste ljuga. Och Tell me lies Tell me sweet little lies, är till och med att rekommendera. Säg det någon behöver höra ibland, för att göra en ledsen dag lite gladare, lite allmänt bättre och ge energi åt den behövande. Le mot någon, när du helst vill räcka ut tungan och säga bläh! Ljug lite eller undanhåll sanningen, när halvbekanta eller halvintresserade är förvetna och ställer frågor som tenderar att tassa in och peta på din integritet. Du själv drar upp gränserna för vad du vill meddela omgivningen, så länge du inte skadar eller på annat sätt, undanhåller viktig information, för någon person eller någon myndighet.

Ljug däremot inte, när det är viktigt för någon att få veta hur det förhåller sig med saker och ting. Sväva inte på målet, glid inte undan och börja prata om något annat, om någon ställer direkta frågor. Inte ens vita lögner får passera då. Undanhåll inte den sanning, någon ber dig om. Den som gör så mot mig, oavsett orsak och hur man beskriver sin handling, får en lögnstämpel på sig och får inte plats i min himmel. 

Stämplare/Iristerisk

ACCESSOARER

Håller man sig med. I olika prisklasser. Snygga eller mindre snygga, funktionella eller mindre funktionella. Saker som ska ge identitet och kanske status, visa grupptillhörighet eller skilja från mängden. En del är synnerligen tidsbundna och i backspegeln pekar de ut den tidens smaklökar. Andra är klassiker och stannar kvar, eller går bara ur tiden så sakteliga. Tatueringar sitter där de sitter och är inte lika lätta att byta ut som ett örhänge eller en väska. Bilar och andra fordon, hör i viss mån också till skaran av identitetsskapare.

Så var det ju det där med djur, hundar framförallt. Man tänker sig väl i första hand något i stil med Bruiser Woods i Legally Blond. På min näthinna finns för evigt fastetsat, sedan mitten av 70-talet, en fransk otroligt elegant kvinna. Som tagen ur Vogue. Tänk er svart chiffong, lång urringad klänning och en svart hatt, stor som ett kvarnhjul. Denna tjusiga dam defilerade strandpromenaden fram i Donville les Baines, iförd en noga utvald accessoar. En grand danois. Hela uppenbarelsen signalerade makt och rikedom, fullständigt ouppnåeligt. Särskilt för en fattig resenär, iklädd en secondhand-outfit.

Hon skulle ha stannat på strandpromenaden, men det gjorde hon inte. I sanden, på stranden, fanns några hon kände och dit tog hon sig. Glidande. På stranden höll ovan nämnda, mindre ouppnåeliga resenär till, men även lösspringande jyckar av okänt ursprung. Hundar gör vad hundar brukar göra, om de får tillfälle till det. De nosar på varandra, både här och där, mest där. Bara det var att nagga elegansen i kanten, det ska inte nosas. Värre blev det. Den lösspringande, visade sig vara lössläppt och gav inviter den stora accessoaren inte kunde motstå. Han var inte nogräknad med ursprung, bjuds det så är det fägnat. Matte var av en diametralt annan åsikt och slet i sitt anletes svett, för att avvärja alla närmanden. Elegansen fick sig ytterligare törnar och det hela slutade med att damen i fråga, så gott det gick, bar iväg jycken från stranden.

Man kan undra vad efterspelet blev? Ganska troligt är väl att jycken byttes ut mot en mindre modell, som gick att förvara i en Hermèsväska. Resenären kände sig i vilket fall, ett litet steg närmare den ouppnåeliga.

Åskådare/Iristerisk

BOKEN

Kanske hade den stått där lika länge, som det gamla överstebostället från 1752, lite längre bort och sett byn växa fram hus för hus. Mäktig och vacker stod den vid sitt hus och gjorde ingen något förnär. Med sin skira grönska på våren, täta skuggande lövverk på sommaren, de fällda bokollonen på hösten och sina kala grenar på vintern. Förmodligen ett hem för en och annan fågel. Ett friskt och alldeles enastående vacker träd, som vårdats ömt av de som bott i huset under flera generationer.

Så går det som det går, folk dör, hus säljs och får nya ägare. Gamla hus blir som nya, från källare till skorsten, utifrån och in till oigenkännlighet. Lite strömlinjeformat utifrån årets tema. Trädgårdar går samma väg. Varför köper man just det huset, med den karaktären och den redan uppvuxna väl planerade trädgården, om man har ett behov av att stöpa om den till något helt annat. Allt på en gång, utan att ge sig tid att känna av och lyssna in. Nu är tidens lösen. Trädäck runt husen, robotgräsklippare till den återstående, ofta minimala gräsplätten och kanske några kragpallar med lite halvdan växtlighet i. Finns det barn, så finns det studsmatta, lika säkert som amen i kyrkan. En vid varje hus. 

Anade vad som var på gång, när jag såg två krukor med olivträd utanför huset. Knappast härdiga i vår växtzon. Några veckor senare är vägen avstängd och trädfällarna jobbar för fullt. Sörjer inombords, vill vara trädkramare. Undrar varför dessa människor som fäller träd, inte också har som uppgift att avråda fällning av bevarandevärda träd. Varför görs det inte inventeringar och minnesmärkningar av träd? 

Allt som finns kvar av boken är en omfångsrik stubbe. På den tronar en zinktunna med blomster i, förmodligen inte som äreminne över trädet, utan för att det anses chict. Parasoll modell större har inhandlats och markiser monterats upp. För att sköta den avpolleterade bokens uppgift att skugga.

Bedrövad/Iristerisk