NATURE MORTE

Annonser

ACCESSOARER

Håller man sig med. I olika prisklasser. Snygga eller mindre snygga, funktionella eller mindre funktionella. Saker som ska ge identitet och kanske status, visa grupptillhörighet eller skilja från mängden. En del är synnerligen tidsbundna och i backspegeln pekar de ut den tidens smaklökar. Andra är klassiker och stannar kvar, eller går bara ur tiden så sakteliga. Tatueringar sitter där de sitter och är inte lika lätta att byta ut som ett örhänge eller en väska. Bilar och andra fordon, hör i viss mån också till skaran av identitetsskapare.

Så var det ju det där med djur, hundar framförallt. Man tänker sig väl i första hand något i stil med Bruiser Woods i Legally Blond. På min näthinna finns för evigt fastetsat, sedan mitten av 70-talet, en fransk otroligt elegant kvinna. Som tagen ur Vogue. Tänk er svart chiffong, lång urringad klänning och en svart hatt, stor som ett kvarnhjul. Denna tjusiga dam defilerade strandpromenaden fram i Donville les Baines, iförd en noga utvald accessoar. En grand danois. Hela uppenbarelsen signalerade makt och rikedom, fullständigt ouppnåeligt. Särskilt för en fattig resenär, iklädd en secondhand-outfit.

Hon skulle ha stannat på strandpromenaden, men det gjorde hon inte. I sanden, på stranden, fanns några hon kände och dit tog hon sig. Glidande. På stranden höll ovan nämnda, mindre ouppnåeliga resenär till, men även lösspringande jyckar av okänt ursprung. Hundar gör vad hundar brukar göra, om de får tillfälle till det. De nosar på varandra, både här och där, mest där. Bara det var att nagga elegansen i kanten, det ska inte nosas. Värre blev det. Den lösspringande, visade sig vara lössläppt och gav inviter den stora accessoaren inte kunde motstå. Han var inte nogräknad med ursprung, bjuds det så är det fägnat. Matte var av en diametralt annan åsikt och slet i sitt anletes svett, för att avvärja alla närmanden. Elegansen fick sig ytterligare törnar och det hela slutade med att damen i fråga, så gott det gick, bar iväg jycken från stranden.

Man kan undra vad efterspelet blev? Ganska troligt är väl att jycken byttes ut mot en mindre modell, som gick att förvara i en Hermèsväska. Resenären kände sig i vilket fall, ett litet steg närmare den ouppnåeliga.

Åskådare/Iristerisk

BOKEN

Kanske hade den stått där lika länge, som det gamla överstebostället från 1752, lite längre bort och sett byn växa fram hus för hus. Mäktig och vacker stod den vid sitt hus och gjorde ingen något förnär. Med sin skira grönska på våren, täta skuggande lövverk på sommaren, de fällda bokollonen på hösten och sina kala grenar på vintern. Förmodligen ett hem för en och annan fågel. Ett friskt och alldeles enastående vacker träd, som vårdats ömt av de som bott i huset under flera generationer.

Så går det som det går, folk dör, hus säljs och får nya ägare. Gamla hus blir som nya, från källare till skorsten, utifrån och in till oigenkännlighet. Lite strömlinjeformat utifrån årets tema. Trädgårdar går samma väg. Varför köper man just det huset, med den karaktären och den redan uppvuxna väl planerade trädgården, om man har ett behov av att stöpa om den till något helt annat. Allt på en gång, utan att ge sig tid att känna av och lyssna in. Nu är tidens lösen. Trädäck runt husen, robotgräsklippare till den återstående, ofta minimala gräsplätten och kanske några kragpallar med lite halvdan växtlighet i. Finns det barn, så finns det studsmatta, lika säkert som amen i kyrkan. En vid varje hus. 

Anade vad som var på gång, när jag såg två krukor med olivträd utanför huset. Knappast härdiga i vår växtzon. Några veckor senare är vägen avstängd och trädfällarna jobbar för fullt. Sörjer inombords, vill vara trädkramare. Undrar varför dessa människor som fäller träd, inte också har som uppgift att avråda fällning av bevarandevärda träd. Varför görs det inte inventeringar och minnesmärkningar av träd? 

Allt som finns kvar av boken är en omfångsrik stubbe. På den tronar en zinktunna med blomster i, förmodligen inte som äreminne över trädet, utan för att det anses chict. Parasoll modell större har inhandlats och markiser monterats upp. För att sköta den avpolleterade bokens uppgift att skugga.

Bedrövad/Iristerisk

WATERLOO

Ligger i Belgien och det var där Napoleons öde beseglades. ABBA vann i Brighton. Dags att ta itu med minnets skröpliga vara och gubbgooglandets socialt underskattade funktion. Medresenärens påpekande om att vi nog aldrig kom så långt som till Holland, gör att det behövs gå till botten med vad som egentligen hände för 47 år sedan. Det som hände, hände förvisso, men i backspegeln förlorar man detaljerna och får agera deckare. Kan förbli en i detaljer oklar historia. Steinbeck, råbiff, esperantomannen med sitt man må huske te å stanse opp och Tom Dooley, finns med som statister i bakgrunden. Huruvida det verkligen var Tom Dooley är osäkert, medresenären har i ren självbevarelsedrift, med all säkerhet förträngt denna erbarmerliga sångstund och kan inte varken bekräfta eller förneka, vad som sjöngs eller inte sjöngs av den tondöva.

Nya bulletiner kan väntas om deckarteamet får fram fler fakta, i ett intressant nyöppnat cold case. Tips från allmänheten, från Svenska Konsulatet i Bryssel, eller kanske rent av esperantomannen, mottages tacksamt. Viss skepsis borde dock visas alla uppgifter från sistnämnde, om han nu inte stanset opp för evigt.

Glömmer/Iristerisk

DAGARNA

Vad håller dom på med, dom slutar ju innan dom hunnit börja. Försvinner ut i nattmörkret, som en överspeedad Speedy Gonzales, innan man hunnit ta av hatten och hälsa. Veckorna kör förbi dagarna så det ryker om det och snart är det jul igen. Juli vart tog du vägen?

Vart tog ledan vägen? Den roliga tristessen, då man hinner tänka alla onyttiga tankar, fantisera och ha sig, som botemedel mot stressrelaterade sjukdomar. Mer lathet åt folket och färre måsten. Nu! Inte bara vecka 28-31 och ytterligare en femte. Utan strunta i måsten och skjut upp till morgondagen, lite när som helst. Prestera mindre på alla plan, när det inte är av nöden tvunget.

Stanna upp, inta ryggläge och glo på molnen. Visserligen inget man kan skryta med, inför vem man nu vill skryta inför. Inget att sätta på sitt CV, eller göra karriär med. Men som sagt dagarna kör sitt race, oavsett vad man gör och disken står kvar i morgon också. 

Dagledig/Iristerisk

INTE COMME-IL-FAUT

Man kan visa sig klädd nästan hur som helst, när man rör sig bland folk. Begränsar till det som möter ögat när jag handlar min mat. Där syns allehanda jobbkläder, träningskläder, ridkläder, mysbrallor, och i princip vad som helst. För ett antal år sedan syntes nakna magar i en aldrig sinande mängd och som grädde på moset, från baksidan, stringtrosor och knappt dold ändalykt. Fortfarande ses gällivarehäng, som aldrig verkar gå ur tiden. Vad man däremot aldrig ser, är personer iklädda förkläden. 

Förklaringar i stil med, hygieniska skäl, alltså att det handlar om medvetenhet om smittorisk i köksregionerna, köper jag inte. Tror att många utsvultna joggingnissar och andra, går raka vägen till spisen, för att svänga ihop något och utspisa sig själva med efter träningspasset, eller arbetsdagen. Utan minsta tanke, på vad de får med sig i matlagningen, via sina kläder. Om de nu får det.

Nähä ni, här lurar något annat i vassen. Iklädd förkläde visar man upp en sorts underlägsenhet, en pigmarkör, eller att man sitter fast i en kvinnofälla. Man tillhör något förflutet, som ska med alla medel bekämpas. Eller är det kanske helt enkelt så att det bara är Ernst och diverse TV-kockar som använder detta plagg numera, vi andra lagar mat som vi står och går.

Påklädd/Iristerisk

SÅ GICK DET TILL

När farfar var ung, sjöngs det i en slagdänga från anno dazumal. Farmor förväntades väl sedesamt hålla sig i bakgrunden och bete sig som, om inte dam, så i alla fall nästintill. Både i visor och verkliga livet. Men på 60-talet ville vi, numera farföräldrar, förändra världen och det med råge. Läs inte fortsättningen ungar.

I en undangömd vrå en natt för länge, länge sedan, i Staden som aldrig sover, hände det underliga saker. Någon gång i kölvattnet efter det omvälvande 60-talet, i den tidens anda. Det streakades. Ett gäng vilsna existenser, tänkte med detta tilltag, reta stadens medborgare och testa var gränserna gick för förargelseväckande beteende. Platsen och tidpunkten var illa vald, en ynka bil passerade och hann knappast få någon skymt av vad som försiggick. På något sätt tror jag ändå det satt avtryck, man sover inte längre i staden, av rädsla att missa dylika tilltag. Ni skulle bara veta vilka dessa numera stadgade personer, det handlar om.

Tiger/Iristerisk

RÅKOR

Hittar man i den engelska litteraturen i parti och minut, som stämningsförhöjare. Ödesmättade flockar mot en stormig sky, i skymning oftast, eller nattetid. Har dom inga korpar i det landet och var håller råkorna hus i den svenska litteraturen? Kan inte påminna mig några ständigt återkommande flockar, förebådande varken det ena eller det andra, i vår inhemska litteratur. Korpar finns däremot en hel del, olycksbådande kraxande om elände som ska drabba.

Som jag förstår det, finns råkor mestadels på plats i Skåne. Man får förmoda att den skånska myllan, håller med föda som lockar. Som föda lockar råkan i sig människor, tydligen en läckerhet. Har mig veterligen aldrig skådat denna fågel. Däremot haver en och annan korp, infunnit sig i mitt synfält. 

Detta fenomen, om man nu kan sortera in det som sådant? Gör jag. Utifrån löfte om fenomen i min vardag, blir jag mindre nogräknad med gränserna, för vad som kan räknas in i den ringa skaran. Funderingarna svämmar över, så lite för balansen och rättvisans skull, får det bli fenomen av en fjäder.

Tydligen har Sten Hidal, haft sina funderingar kring Fåglar i svensk poesi. Något min avisa upplyste mig om häromdagen, den ger dock ingen upplysning om förekomst av råkor i poesin. Sten Hidal har noterat att fåglar nästan uteslutande förekommer hos manliga poeter och att kråkan är favoritfågeln. Möjlig orsak tänker han sig, är kråkans vardaglighet och den poetiska utmaning det innebär. Det där tål att tänka på, kommer säkert mer om flygfän senare.

Svävare/Iristerisk

ÅHLÉNS PARFYMERI

Med övriga i branschen, står svarslösa om man frågar efter dofter som dy, rutten tång, eller en vällagrad getost. Liljekonvalj, syren, möjligen tall och mossa, kan de säkert bistå med. I någon mix, med mer eller mindre lyckat resultat, för doftminnet.

Morfars källare, apelsin och våta yllevantar, vildhallonbuskar. Medresenärens och sönernas nystrukna skjortor. Varför mina aldrig bidrog med samma doftkänsla, blir jag inte riktigt klok på. Nejlikbroskskivling i höstmörker, kungsliljans kanelbulledoft, som ger julkänsla i högsommarvärmen. Så där kan jag gå på, om inte evinnerligen, så näst intill.

Likt en stövare som fått viltvittring, börjar min nos sniffa när de första regndropparna faller idag. Efter några rejält varma soldagar, vet jag att den borde finnas där. Doften av regnvåt asfalt. Det tar en liten stund, men sedan känner jag den, eller nästan bara anar den. Blixtsnabb replik i skallen, Hotter than Georgia asphalt, alltid kommer den, som ett brev på posten. Ur Wild at Heart och det är Laura Dern, som säger det i filmen.

Doftare/Iristerisk