DAMM

Annonser

LUTHER

Hade jag tänkt ha mina resonemang med här. Han har ju häckat där på min axel genom livet och haft sina påträngande åsikter om, vad jag ska göra och inte göra. Tänkte läxa upp honom, säga åt honom saker som Kissa och gå och lägg dig, jaja tjöta, ”Hey! You! Get off of mu cloud!”, när han kom där med sin pekpinne. Men vi har på något sätt kommit närmre varandra, Luther och jag. Vi har försonats.

Om man nu ska ha en teori, kring hur detta gått till, så har jag det. Jag har teorier om det mesta, men redovisar bara den, som platsar hos Luther och mig. Hos oss platsar följande enkla, hemmabygge på teorifronten. Jobbar man häcken av sig, blir det synnerligen betungande med ytterligare krav. Numera är häcken fast förankrad, då kan man behöva en och annan påminnelse för att lyfta densamma och få saker och ting gjorda. Luther får i stället en instämmande kommentar och ett tack, för att han håller igång mig.

För att komplicera och det vill man ju, kollade jag upp denne Luther. Omvärdering pågår, kring det där med axeln. Får fördjupa mig lite i den mannens liv. Kan komma mer Luther framöver.

Omtänksam/Iristerisk

REGN

Kommen 25-30 steg på den tänkta promenaden, börjar det småregna. Borde vända och byta till regnkläder. Gör jag inte, för jobbigt. Regnet ökar, gör jag med. Minst tre möjligheter har jag att förkorta promenaden, men icke. Tjurskallig minst sagt, bra i vissa situationer, men ren dumhet i andra. 

Efter en gången mil, kliver en dyblöt, frusen undertecknad, in i stugvärmen igen. Tänker på hur Sandemose beskriver, som jag felaktigt fått för mig, bakvänd rationalitet. Han var betydligt mer krass och satt fingret mitt på, mycket mer än så. Visade det sig, när jag äntligen fick letat upp den text, jag ville åt. Inte som jag först trodde i En flykting korsar sitt spår, utan i Resan till Kjörkelvik. 

Han skriver latJag är lat på ett sätt som inte är rationellt. Flera exempel får vi på denna hans lättja och nog känner jag igen mig i hans, Det händer nästan dagligen att jag går runt hela uthuset för att jag inte gitter öppna en grind. Är vi ensamma om detta, Sandemose och jag, eller är det en vanlig åkomma? Sandemose skärskådar sin lättja och kommer fram till att det är en motvilja att använda sina händer, som är boven i dramat och att det är typiskt för den late. Han beskriver också ett lättjans glansnummer, men det utelämnar jag. Låna boken, den är en skatt!

Sandemose är även pappa till Jantelagen.

Rationell/Iristerisk

LUCY JORDAN

At the age of thirty-seven, suktade jag inte efter Parisresan med stort P. Den gjorde jag som 21-åring, innan låten ens var påtänkt. Inte i en sportbil, utan en lillcittra och inte med en varm vind i mitt hår. Biltaket, som ju egentligen ska kunna rullas tillbaka, var fastnitat efter en tidigare fadäs. Vi gjorde en smått livsfarlig Parisentré, i en bil med trilskande tomgång. Det fanns en skruv man kunde reglera tomgången med, men det räckte inte riktigt till. Tre fötter fungerade hjälpligt. Mina två och en av medresenärens.

Denne medresenär utan körkort, som blev inbytt några veckor före avfärd. Väninnan spolades för den charmige snusaren. Föräldrarna fördes bakom ljuset, med försäkringar om att jag känt spolingen ”jäätteläänge”. Hur hade dom det med källkritiken?

Paris var spännande och resan en roadtrip av sällan skådat slag. Våra nästan sista slantar, investerade vi i ostar, som vi dreglat över utanför skyltfönstren. Sedan hemåt via Belgien, där blev det stopp, bilen lade av. Man ska kolla olja, lärde jag mig då och där. Hemresan fick vi bekostad av svenska konsulatet och bilens hemtransport gick på försäkring. Osten låg kvar i bilen och var oätlig, när den till slut dök upp i fäderneslandet.

Ett tag efter hemkomsten, aviserade storken leverans inom en inte alltför avlägsen framtid. Färdkamraterna tog sitt ansvar och kopplade tag om livet. Inget suburbanaktigt, inget villa, Volvo, vovve, utan på vårt sätt. Vi harvade på med våra liv och kom till vägs ände, efter en himla massa år. Fast vi inte längre delar postlåda är han, om än på avstånd, fortfarande ändå en medresenär i mitt liv.

Resenär/Iristerisk

BLUFFSTOPP

Spelade vi i lönndom på långfredagar. En älskad morbror förledde oss ungar, till detta syndiga tidsfördriv. Vi kom ständigt till korta, han var mästerbluffaren och omöjlig att genomskåda. En trappa ner satt morfar med sin bibel och hot om bockfoten för de kortspelande. Långfredagar skulle man inte roa sig på och därmed basta.

Morfar var dessutom TV-motståndare, när mästerbluffaren införskaffade denna nymodighet. Ett motstånd för galleriet, han smygtittade. Sittande i köket, tittade han på spegelbilden i köksfönstret. Av någon anledning kunde han inte motstå ishockey, kanske gillade han de tuffa tagen. När det var ishockey på TV, förflyttade han sig till dörröppningen, satt sig strax utanför och tittade direkt på TVn. Lite stick i stäv mot syndastraff och bibelläsning.

Spelare/Iristerisk

MOTSTÅNDETS ESTETIK

Inte den enligt Peter Weiss. Som beskriver ett tänkande och handlande, helt och hållet inriktat på motstånd mot det fascistiska förtrycket. Tanken att konsten kan och bör ha en funktion, i den politiska kampen. 

Tar ner det hela till en betydligt lägre nivå. Till enkla funderingar kring mig och mitt och glömmer bort estetiken. Ge mig motvind, ge mig mothugg, ge mig motstånd, ge mig allt som börjar på mot. Det kan jag ta. Viker mig framåt, kämpar mot blåsten och biter ihop. Går jag på en nit, reser jag mig upp och ser nya möjligheter, i något annat. Gott så, det fungerar för mig. 

Däremot blir jag totalt ställd, av beröm och komplimanger. Förbryllad vet jag inte hur jag ska bemöta dylikt. Jag är inte rustad. Tycker tack är ett klent sätt att säga tack på. Bumerangkomplimanger och emojis, än klenare. Finns det träningsläger för dessa mina brister? Borde kanske satsa på att förekomma, för att hamna i någon sorts jämnvikt.

Ställd/Iristerisk

FÖRLÄST

Kunde man vara, i min avlägsna ungdom. Uppmaningar i stil med sitt inte där och häng över dina böcker, kom och sitt hos oss och titta på TV i stället, hörde till min uppväxt. Knappast något problem dagens föräldrar tampas med, om det nu var ett problem. 

I min miljö, där utbildning och läsande inte ansågs behövligt, skulle man arbeta med någon form av produktion och sälla sig till skaran. Vara en kugge i hjulet och inte få konstiga idéer i skallen. Där ansågs det som ett problem. Människor kunde bli förlästa, bli inåtvända eller få för mycket kunskaper och bli förmer. Läsandet möttes, mer eller mindre, med förakt och motarbetades. En form av overksamhet, som kunde avbrytas, utan hänsyn till den som läser.

Farligt det där, det manar till uppror, förbjuden frukt ska plockas. Bibblan blir en plats man åtrår, en hägring i öknen. Fri från arbetets ok, har jag börjat lustläsa mitt på blankan dan, utan minsta skamkänsla.

Läslysten/Iristerisk

KAMPEN

Mot åldrandet. Vet jag inte riktigt, om jag ska haka på. Tycker det är ganska lockande att dra sig tillbaka, med ålderns rätt och ett liv av fullt ös. Sitta där och se hur andra kämpar och står i, för att uppfylla krav och förväntningar. Få skjuta upp saker till morgondagen, utan att det gör så mycket. Frukostera i godan ro, så många gånger jag vill, nästan. 

Sälla mig till tantskaran, helst den där som skildras i engelska tv-serier, där de försöker gifta bort unga släktingar och sitter vid sidan om och ser ungdomarna dansa. Vuxna damer, väl medvetna om sin ålders rätt. 

Vill få använda systerskor, av bekvämlighetsskäl. Fast det förstås, jag tycker dom är snygga dessutom. Svåra att få tag i dessvärre. Slippa hänga på de senaste trenderna, som inte stannar den tid som krävs i min acceptans-karantän. 70 det nya 50, är givetvis fantastiskt när det gäller hälsoaspekten, resten är tveksamt. För egen del har jag haft mitt 50, nu ser jag fram mot mitt 70 och vad det har att erbjuda. På samma sätt som jag är nyfiken på varje ny dag. Inte vill jag upprepa gårdagen hela livet ut, eller envist hänga fast vid någon jag var. Vill möta mitt åldrande och se vad det innebär för utmaningar. 

Fast såklart, försoffning ska jag motarbeta och nyfiken vill jag inte dö. Upp till kamp!

Kämpe/Iristerisk

LAPPAR

Inte samer och inte för att de behövs. Smaka på den inledningen. Den är inte direkt ett lysande exempel på högtstående syftningskunskaper och kan med lite god vilja, fås till hets mot folkgrupp. Kanske rent av ses som ett motbjudande ordval, av någon kräsen läsare. Man ska vara noggrann, när man formulerar sig.

Lapparna är dom jag skriver dagligen och inga andra. Dessa mina lappar, som rymmer dagens göranden. Oviktiga saker, som jag alldeles utmärkt skulle både komma ihåg och göra lapparna förutan. Typ duscha, diska, långpromenad (alltid lång), handla och mer i den stilen.

Om det som står på lappen, blir gjort eller inte, betyder inget. Det är själva lappskrivandet, som är viktigt. Den skrivna lappen är ett konkret bevis på att jag finns.

Plitare/Iristerisk